siseladanelo

LÄNGTAR såååååå på att få komma i väg, behöver verkligen koppla av och komma bort från alla måsten. Senast vi var i väg var jan. -07. Så nu har vi sparat och jobbat för att kunna unna oss detta.


Hotellomr. där vi ska bo.

En av de stränder som ligger på Aruba. Eagel Beach.

Palm Beach ligger nedanför vårat hotell.

Så var det ju dax för sommarens cykelfest. Alltid lika spännande med dessa brev och var man kommer att hamna. Vi vet ju redan innan vilken rätt vi ska stå för, och hur många som kommer till oss. I år igen fick vi dessert, enkelt tycker många, men jag tycker det är skittråkigt eftersom jag inte har någon som helst insperation för detta. Hade helst velat ha förrätt. Men men, då temat var 80-tal med kungligbröllopstutsch, så blev det pannacotta med jordgubbar och rosa choklad. Blev ändå uppskattad.
Jag och Björn pinade då iväg på våra cyklar för att inta förrätten, de vi skulle till visste vi var höggravida och skulle ha barn om 14 dagar. På vägen ner hoppade min kedja på cykeln av, men det ordnade Björn och vi kom fram dit vi skulle, med en känsla för att här var det inget galej på gång. Och mycket riktigt, de hade åkt till BB kvällen innan och fått sitt lilla knyte.
Hmmm, vad skulle vi nu göra. Björn ringde Sjöholm som hade telefonnummer till de som anordnade det, och självklart så hade de lagt ett nytt brev i vår brevlåda kvällen innan. Men en lördagmorgon förväntar man sig inte att hitta ett brev i lådan.... I varjefall, så var det ju till våra goda grannar hemma på vår gata vi skulle till i stället, så det var bara att cykla hem igen ett par km.
Väl där fick vi avnjuta en underbart god italiensk förrätt med massor av god plockmat, och trevliga vänner att umgås med.
Sedan var det dax för varmrätt, där fördrinken var en margarita i ett jätteglas och sååååå stark, men jag vet ju att Björn inte spottar i glaset. Så jag förväntade mig att han skulle svepa sitt och sedan ta över mitt, men chii fick jag...inte ens Björn (klunken) Lundqvist hade tagit speciellt många klunkar =(, så med andra ord...den var inte god =).
Sedan bjöds det på pasta och musslor med en oerhörd mängd av vitlök =(, JAG hatar musslor...älskar vitlök i NORMAL mängd. Och till på köpet, ett gäng sandkorn i maten. Även Björn som inte är så kräsen vad det gäller mat, var inte så imponerad. Dock oerhört trevliga människor att umgås med=). Så lagom pakad och hungrig för min del, så cyklade vi sedan hemåt för att förbereda desserten.
Ett litet missöde då en av våra gäster som dessutom var den enda nyktra av oss hällde ut sin hallondrink över Björn´s vita skjorta och golv och kök, så avlöppte allt bra.
Sedan bar det av mot det hemliga efterfest stället, på vingliga cykelhjul hos de flesta. Det blev Sinus med livemusik och jag hade skitkul hela kvällen och cykelturen hem var rena skrattfesten. Björn Sjöholm gjorde succé genom att rasa av cykeln i ett antal volter och posér innan vi väl hemma gav oss i väg på efterfest till Ingeborg och Andreas.
Somnade riktigt gott efter denna kväll!



Jag spexade till kvällen med blåa linser =)

Ja, bättre en så kan man inte beskriva det. Jag stormtrivs med mitt yrkesval som sjuksköterska, men alla yrken har ju en baksida. Och den största delen av sjukvården handlar ju om att vårda sjuka människor. Och det är väl just det jag gör på den avd. där jag är. Jag jobbar på en kombinerad avd. med framför allt hematologi men oxå mag/tarm. En oerhört specifik blandning av pat. Det är allt från leukemier, myelom, lymfom...Leversjd., m.chron, colit osv...... Detta innefattar en hel del tragiska människoöden. Vissa öden är ju lättare att handskas med, då det är personer som ändå fått levt ett helt liv och döden snarare är en befrielse.
Men sen har vi dem som gör vårat jobb så tungt att gå till rent känslomässigt, de som har så mkt. kvar att leva för, och hjärtat blöder för dem, men även för de som lämnas kvar med saknaden och tomheten<3
Var finns logiken med att detta ska ha en mening, för vem??????
Det har verkligen varit tufft att gå till jobbet de senaste dagarna, men att känna anhörigas tacksamhet för att man finns där, hjälper en att ta sig igenom dagen/natten. En stor kram till alla anhöriga som orkar att finnas där för de sina, när det är som svårast!!!

Och även en kram till de sjuka pat. som kämpar och ändå kan ge ett leende och vara så tacksamma för att de får den vård som för oss sjuksköterskor, undersköterskor och läkare är fullkomligt naturligt att ge!!!!!!!!