Krönikör Peter Jihde

Vem är egentligen en hjälte?

Men det finns stunder när jag ifrågasätter vårt omdöme. För vad har de att förlora? En guldmedalj. Ett sponsorkontrakt. En hockeymatch. Insatserna är alldeles för futtiga. När en idrottsman förlorat en match kan han, eller hon, sparka i en vägg, gråta en skvätt, ligga sömnlös en natt och sen går livet vidare.

För Evelina är det annorlunda. För henne handlar det om liv eller död.

Jag träffade henne förra sommaren på tåget mellan Alvesta och Stockholm. En brunhårig kalmartjej någonstans mellan elva och tretton som redan har gått ett antal tuffa matcher. Nu skulle hon upp till huvudstaden med sin mamma för att
återigen möta en av världens hårdaste motståndare. En motståndare som Evelina besegrat ett par gånger men som alltid verkar komma tillbaka. Som vägrar ge upp. Vi kan kalla honom ”c”.

Evelina känner sin antagonist väldigt väl vid det här laget. Deras första möte var redan i unga år och nu kan de varandras styrkor och svagheter. ”c” är otroligt uthållig, lömsk och kör med en hel del fula trick. Ena veckan dyker han upp i axeln och ett år senare så siktar han mot ett revben. Evelinas chans är att kämpa. Att vara positiv och att få stort stöd av sin familj. Då har hon en bra chans att vinna. Det har hon visat förut.

I förra veckan pratade jag med Evelinas mamma. Hon berättade att fighten pågår än. Att Evelina fått en del stryk men bitit tillbaka bra. Hon hoppades att det här skulle vara den sista matchen. Att Evelina skulle knocka ”c” och sen kunna lägga av som mästare. Få leva ett vanligt liv utan alla ”träningsläger” på olika sjukhus.

Jag har följt många stora mästerskap genom åren. Sörjt när svenska idrottsstjärnor missat medaljchanser i os eller vm trots åratal av slit. Och jublat när det gått vägen för att sedan stå och smågråta när jag hört ”Du gamla du fria”.

Men är det någon match jag önskar att en svensk ska vinna är det Evelinas match mot ”c”.

Hennes kamp pågår i det tysta. Utan sponsorpengar, fans och tv-kameror. Det är Evelinas egen match. Och den är den allra svåraste.

Evelina och alla andra barn som kämpar mot svåra sjukdomar är värda vår beundran varje dag, alla dagar. Det är de som är de riktiga hjältarna.

Heja Evelina – vi ses efter matchen.

Denna krönika kopierade jag från en blogg jag följer: Allra käraste lilla familj, oerhört berörande som ger starka avtryck. Och det Peter Jide skriver är ju så klockrent, de är ju dessa människoliv som är våra verkliga hjältar och de som kämpar brevid dem!!!